I just wanna be what you're not.

När jag började på lärarprogrammet så förklarade en av lärarna att det finns tre orsaker till varför någon väljer att bli lärare;
- att man har en lärare i familjen och därmed följer i hans/hennes fotspår.
- att man har haft bra lärare själv och helt enkelt blivit inspirerad.
- att man har haft dåliga lärare och vill "rädda världen" genom att bli en mycket bättre lärare och undervisa som man bör göra.

Min anledning var att jag har haft bra lärare och helt enkelt blivit inspirerad. På högstadiet hade jag nog the best of the bunch; Sturup, Anita, Ulf, Bertil, m. fl. Sturup var så inspirerande på något sätt.. Det var som att han brann för att han undervisade om. Anita var en frisk fläkt.. Hon var så glad och lättsam och gjorde det roligt att lära. Ulf gjorde verkligen lärandet roligt, den knasbollen. Jag minns att jag såg fram emot lektionerna med Ulf, då man undrade vad han skulle hitta på för roligt och knasigt, vilket han gjorde varenda gång. Bertil var så härlig när han satt och skrattade för sig själv. Jag tror verkligen han gillade vår klass, vilket gjorde det naturligt för oss att gilla honom också.

Jag hade många bra lärare på gymnasiet också och mina lärare på språkskolan i Rom var det toppklass på. Jag tror att det var lätt för mig att bli inspirerad, när man under sin uppväxt har vistats bland så talangfulla och härliga lärare. Det är först nu jag känner att orsaken till att jag vill bli lärare har tagit en helomvändning. Jag vet att jag senast i förra blogginlägget uttryckte mina tvivel om huruvida läraryrket är det rätta för mig. Mina tvivel skapades pga av en av mina nuvarande lärare.

Denna läraren får mig att tappa allt sug för att lära mig och saker och ting som genuint intresserar mig egentligen. Hon får mig att tappa viljan och bara ge upp. Hon får mig att bli den dumma och korkade person, som jag misstänker att hon tycker att jag är. Hon uppmuntrar inte alls och hånskrattar till och med åt någon som försöker sig på att svara på hennes frågor. Hon skapar rädsla bland sina elever. Det är inte bara jag som har ångest inför varje lektion med henne och jag tvivlar på att jag är den enda som har ett hjärta som pumpar extra fort när det är dags för "frågestunden". Nu känner jag lite att det är på grund av denna person som jag vill bli lärare. Jag vill aldrig någonsin att mina elever ska känna rädsla för att komma till min lektion och jag vill absolut inte vara anledningen till att de inte längre vill lära. Jag ska göra världen bra igen.

A bad day.

Okej, det här suger. Jag har fått ett till dåligt betyg, och även om jag blir irriterad på min lärare (som jag tycker har bedömt lite fel), så blir jag mest irriterad på mig själv. Jag kan så mycket bättre än det här! Jag är, och har alltid varit, ett MVG-barn god damn it! Vad hände?

Det känns som att jag är inne i nån jävla livskris just nu. Jag är ständigt trött och har inte vilja att göra någonting. Direkt jag sätter mig och pluggar, säger min hjärna åt mig att jag borde sova. När jag, istället för att vara hemma och ha ångest eller sover, väl går ut och hittar på något får jag ännu mera ångest och kan inte njuta alls av stunden.

Med dessa dåliga betyg har jag börjat att fundera på om detta verkligen det jag borde göra? Borde inte mina dåliga betyg vara ett tecken på att det är fel bana för mig? Att jag inte är så bra som jag tror? Jag trodde jag var bra på italienska, men tydligen suger jag. Hur kan jag då bli lärare i det? Ska jag hoppa av min utbildning? Skita i allt, dra iväg någonstans ensam och försöka hitta migsjälv igen?

Arrgh. Jävla fitt-Vera som fick mig att tvivla på allt...! Suck.

Maybe I'm too young to keep good love from going wrong..

Orginalet med Jeff Buckley är ju så klart priceless, men Jamie Cullum är jävligt go' han också. Bra låt + bra sångare kan ju inte gå fel, liksom.

Ja, hej förresten. Jag har varit lite frånvarande då jag varit (och fortfarande är) nedgrävd under diverse hemtentor och skoluppgifter. Det är lustigt hur mycket man får gjort då man stannar hemma hela dagarna och kvällarna för att plugga. Liksom, jag har ändå så pass mycket självdisciplin att jag klarar av att säga nej till utekvällar för att stanna hemma och plugga. Men sen är ju vad jag i själva verket gör hemma en annan femma. Jag städar en massa, diskar och tvättar som en tok. Idag tog jag världens längsta dusch där jag säkerligen sjöng "Hey Jude" som om det vore en idolaudition, en 10-15 ggr. Fan vad jag var bra, alltså. Jag vet inte riktigt om det är jag som är jävligt bra på att sjunga (asså for real), eller om det är duschen som lurar mig. Aukustiken är så bra där inne i duschkuren.

En annan sak man gör istället för att plugga är att tänka på diverse saker. Jag har vänt ut och in på mitt liv, analyserat hit och dit, ställt den aningens djupa och skrämmande frågan; "Är jag lycklig?". Jag har gått igenom de valen jag har gjort i mitt liv, och jag måste faktiskt erkänna att jag nästan inte ångrar någonting. Alla de valen jag har gjort har jag gjort för mig själv och för att jag vill det. Skoltiden kanske inte ska räknas in, då man då ändå lever ganska styrt utav det man "ska" och borde göra. Men efter gymnasiet vart det helt upp till mig och mina val.

Jag valde att åka till Dublin, där jag kanske hade den roligaste, arbetsmässigt jobbigaste och galnaste tiden i mitt liv. Diverse omständigheter ledde till en modig förflyttning till ytterligare en främmande stad; Neapel. Där lärde jag mig mycket om mig själv och var mina gränser gick. Jag utsatte mig för de jobbigaste levnadsförhållanden en människa med sunt förnuft aldrig skulle acceptera, but I did it for love. Jag har gjort det taktiska valet att jobba periodvis på Konsum, som gjort det möjligt för mig att kunna bekosta mina andra val. Jag har trivts bra på Konsum då jag har haft turen att ha riktigt bra arbetskamrater. Jag har flyttat till Göteborg där jag också trivts bra, bortsett från saknaden av gamla vänner och familj. Jag har spenderat lite tid i England där jag till och med var på min livs första ordentliga heldags-dejt. Jag har bott i Rom i totalt snart två år där jag bland annat ätit och levt gott men också lärt mig uppskatta Sverige. Jag har lärt mig två språk, praktiskt taget, flytande. Well, engelska kunde jag rätt bra innan jag begav mig ut i världen men italienskan är helt ny och fungerar toppenbra!

Allt det här har jag hunnit med sedan studenten 2005 och jag skulle faktiskt vilja påstå att det inte är så illa pinkat. Den enda uppoffringen är väl att jag egentligen inte hunnit bygga mig ett stabilt liv och hem.. och givetvis kärleken då. Jag har så mycket planer på hur mina näst kommande år ska se ut och jag vill verkligen följa dom in i minsta detalj, även om det sällan blir så. Jag är rädd för att finna en kärlek som, med all säkerhet, skulle fucka upp mina planer. Jag vill resa hit och dit, bo lite här och var.. Hur skulle jag kunna klara av det med en man som håller mig fast? Men samtidigt är jag inte mer än mänsklig och vill även jag träffa den stora kärleken. God knows I need it, efter att ha varit emotionellt singel i 4 år snart. Mitt hjärta behöver kärlek med min hjärna vet att det skulle förstöra allt. Jag har alltid varit en ganska intellektuell och teoretisk person, och min hjärna håller ju bevisligen i tyglarna, 4 years running.

Kortfattat har jag gjort det bra. Jag är ensam, men jag har haft ett hittills bra singelliv fullt med galna erfarenheter vilket har skapat mig som person. And people do seem to like me... but just not like that. :)

Europeer vs Italienare.

Jag har inte tid och orken att blogga just nu; har fullt upp med hemtentor och skit. Här får ni dock en liten filmsnutt där man jämför italienare med resterande europeer. Det är så sant alltihop!

Hejdå-hälsning.

Efter att ha konsulterat min kalender nu imorse, så kan jag nu konstatera att jag inte kommer att ha något liv framtills jag åker hem i jul. Jag är ledsen gott folk, men ni kommer varken se eller höra från mig. Jag kommer att befinna mig inlåst hemma med x antal böcker och ångesttankar då jag har typ tusen tentor som jag ska hinna göra nu i dagarna. Och med tanke på hur dåligt jag har pluggat hittills får jag sota för det nu.

Hejdå. Vi ses nästa år.

The botten is nådd.

Note to self: gå ner i vikt. Jag vet att jag har tjatat många gånger om att jag borde tappa några kilon och att jag inte längre har kroppen jag en gång hade, men nu är jag seriös. The botten is nådd.

Hur vet man när the botten is nådd, kanske någon frågar sig? Jo, det vet man när italienare slutar tuta med bilarna och ropar "ciao bella!" efter vem som helst med blont hår och åtminstone ett entrance hål, och istället tutar och ropar "SCORRAGGIONA!" efter en. Scorraggiona skulle kunna översättas som "storfisar'n", dvs. en person som fiser väldigt mycket.

Då kan man fråga sig hur dessa förbipasserande unga herrarna kan veta huruvida jag fiser mycket eller ej, vilket de givetvis inte kan ha en blekaste aning om eftersom de varken hört eller sett mig lägga av en endaste fjuttig fis. Detta innebär att man måste dra slutsatsen att de har sett mig och antagit att jag, förmodligen för att jag har en bakdel som liknar en sådan som giver ifrån sig ljud, är en person som fiser mycket. I mitt huvud är en fantasibild av en person som fiser mycket en tjock person = I'm fat.

Nattetidsflum.

För det första vill jag säga att jag får åka hem i jul! Jag lade till charmen när jag snackade med min chef och han gick med på att jag fick åka hem över både jul och nyår. Så gott folk hemma i norrländska skogarna; Vill ni vistas med den fräckaste bruden i stada, så får ni försöka boka in mig mellan den 21 december och den 4 januari.

E ringde mig idag. Väldigt random, men faktiskt väldigt trevligt också. Det kittlades inte ens i hjärtat, utan det var ett väldigt genuint och vänskapligt samtal om det ena och det andra. Han är och kommer att förbli en av de få personer som känner mig så pass väl och som kan få mig att skratta sådär naturligt. Jag vill verkligen honom väl - på riktigt, men jag brinner inte för honom längre.

Pratade med lillasyster också idag. Det blir tyvärr inte så ofta man snackar med henne nu för tiden, men det är trevligt när det väl kommer till kritan. Jag saknar henne faktiskt och slutar aldrig förvånas av hennes breda norrländska. Det är läskigt hur mycket jag och storasyster har tappat och anpassat oss för "stora världen". Många frågar mig om hur det kommer sig att jag talar med den dialekt jag gör, dvs en oplacerbar dialekt, och jag säger som det är; överlevnadsinstinkten. Att prata på burträskbondskan skapar inte mer än problem och ett och annat skratt när man ska försöka göra sig förstådd. Folk i övriga delar av landet förstår inte om jag skulle prata som jag gör hemma. Hehe, jag minns när lillasyster var och hälsade på mig i Göteborg och varken mina klasskompisar eller McDonaldspersonalen förstod vad hon sa. Stackarn.

Jobbet går bra, skolan går sämre. Men jag försöker hålla ut så gott det går. Det är inte långt kvar av terminen nu.. Jag har lite svårt för en av mina lärare och har precis fått veta att jag kommer ha henne i samtliga kurser nästa termin. Det gör ju inte min skoltrötthet något bättre, precis. Jag har aldrig haft problem med lärare förr. Även de gräsligaste lärarna jag har haft har ändå lyckats falla för min charm, men det är det som är grejen tror jag. Det är otroligt svårt att charma läraren virtuellt.. Det når liksom inte hela vägen på något sätt.

Jag har idag ansökt om ett stipendium för en språkkurs till sommaren. Jag har önskat att få åka till Frankrike och slipa på mina gamla franskakunskaper. Skulle vara otroligt kul att åka och bo ett par veckor i Paris. Jag känner lite folk där också, så det skulle passa sig jättefint! Det kanske låter sjukt, men jag ser fram emot att bli inkastad i en okänd miljö där jag knappt känner någon och inte ännu hunnit bygga upp some sort of life. Utmaningen lockar, faktiskt. Man får en sådan kick när man klarar av det hela..! Men det är ju som sagt inte ens säkert att jag vinner detta stipendium, men om jag skulle vara dom så skulle jag helt klart tycka att mina ansökan stod ut från de övrigas. Den som lever får se!